Kalle Anka-priset

Dagens snackis är att Barack Obama av den norska Nobelkommittén tilldelats Nobels fredspris. Nog för att värdet av detta pris har devalverats sedan länge, men detta måste ändå betecknas som ett nytt lågvattenmärke.

Till att börja med kan man rent principiellt ifrågasätta att en man som varit president i mindre än nio månader tilldelas priset. Är man generös kan man säga att det snarare avspeglar Nobelkommitténs förväntningar på Obamas framtida gärning som president än hans faktiska insatser hittills. Är man som jag lite mer cyniskt lagd kan man konstatera att detta är ännu en flagrant bekräftelse på fredsprisets politisering.

Sedan kan man med fog, oavsett vad man anser om Obama och hans politik, undra över på vilken grund han tilldelas priset. Uppenbarligen anser den norska Nobelkommittén att någon form av prestationer relaterade till det som priset ska utdelas för är överflödiga. Enligt Alfred Nobels testamente ska priset, fritt citerat, ges till den som har gjort mänskligheten störst nytta eller verkat för nedrustning och folkens förbrödning.

Av detta har Obama under sina nio månader i Vita Huset åstadkommit noll och intet. Han har inte lyckats åstadkomma ett stabilare läge i Irak eller Afghanistan. Han har inte lyckats avvärja det latenta kärnvapenhotet från Iran eller Nordkorea. Han har inte gjort några som helst framsteg i konflikten mellan Israel och palestinierna. Han har inte ens försökt att stävja den tilltagande ryska aggressionen.

Det vore mig dock fjärran att påstå att Obama har varit overksam dessa månader. Hans klena utrikespolitiska track-record motsvaras av ett desto digrare inrikespolitiskt dito. Han har på några månaders tid lyckats med historiska socialiseringar av amerikansk bilindustri och bankväsende. Och han kämpar i detta nu för att socialisera även sjukvården. Men det är knappast ägnat att vara till nytta för mänskligheten...