En doft av 1980-tal

På dagens SvD Brännpunkt argumenterar Hans Blix och Svenska FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic för att USA bör ta första steget för en minskning av de taktiska kärnvapnen i Europa.

Argumenten känns igen. Som så ofta när den s.k. fredsrörelsen uttalar sig återfinns nyckeln till nedrustning och världsfred i en avväpning av demokratierna, inte av diktaturerna. Istället för att uppmärksamma Nordkoreas och Irans kärnvapenprogram eller den alltmer aggressiva ryska hållningen, är det mot USA som udden riktas.

Blix och Gabelic kallar kärnvapnen i Europa för en kvarleva från Kalla kriget. Jag tycker att det snarare är deras argument som andas 1980-tal. Precis samma argumentationslinje användes när de amerikanska Pershing II-missilerna, tack vare Ronald Reagans framsynta ledarskap, placerades ut i bland annat Västtyskland för 25 år sedan. Jag var naiv nog att tro att vi kanske hade lärt oss någonting sedan dess.

Men icke. Likt vissa andra rester från tidigt åttiotal återanvänds nu argumentet att om bara de västliga demokratierna nedrustar, så kommer resten av världen att följa efter. Som om de amerikanska kärnvapnen skulle vara offensiva, inte defensiva, till sitt syfte. Som om Ahmadinejad och Medvedev skulle se en sådan hållning som konstruktiv och inte som ett uttryck för svaghet och naivitet.

Ja, nedrustning är önskvärt. Ja, fred på jorden är en vacker tanke. Men det är sannerligen naivt att tro att vi når dit genom att de länder som tydligast försvarar fred, frihet och demokrati avhänder sig möjligheten att försvara sig mot dem som inte skyr att använda våld som metod ens mot sina egna medborgare.