Osannolikt osakligt

Dagens SvD innehåller en sällsynt omdömeslös artikel av Anna-Lena Haverdal. Genom att utgå från Michael Moores senaste propagandanummer "Sicko" försöker Haverdal måla upp ett skräckscenario om svensk sjukvård, med särskild udd mot privatiseringar.

Man vill inte riktigt tro att sådan undermålig journalistik ska få förekomma i en av våra mer anständiga dagstidningar. Michael Moore är ju alla antiamerikaners nyttiga idiot, som i sina tidigare produktioner på ett manér som inte står dr Goebbels efter tacksamt exploaterar myter om att alla skjuts ihjäl eller äter ihjäl sig i USA. Att han kompletterar bilden med den tacksamma vanföreställningen att alla som saknar feta plånböcker nekas vård för att ligga och dö på gatan är bara pricken över i. Hur orimlig Moore är borde vara uppenbart för alla och envar, inte minst genom den redan ökända hyllningen av Kubas (!) sjukvårdssystem. (En stilla undran är då varför USA, inte Kuba, är världsledande inom exempelvis medicinsk forskning. Varför går så många Nobelpris till amerikanska medicinare men inte till kubanska?)

Att en journalist i en och samma artikel beskriver Moores film som å ena sidan "grotesk nidfilm" och å andra sidan som "seriös och väldokumenterad" är bisarrt. För att inte tala om att efter dessa motstridiga observationer ändå göra filmen till utgångspunkt för konstaterandet "Så illa kan det alltså gå om privata vinstintressen totalt får styra sjukvården." Objektivitet? Saklighet? Opartiskhet? Sådant är tydligen passé på SvD.

Alldeles oavsett hur förhållandena är i USA så blir försöken att måla upp hot i Sverige rent löjeväckande. Huruvida huvudmannaskapet för sjukhusen är offentligt eller privat är fullkomligt irrelevant, så länge finansieringen fortfarande är offentlig. Så alarmisternas försök att svartmåla regeringens försiktiga öppningar för alternativa driftformer i vården är helt förfelat.

Vad gäller själva sakfrågan blir man bara matt. Hur många gånger måste historien upprepas innan människor inser att det inte är marknaden utan staten som orsakar mänskligt lidande i form av vårdköer, ransonerad vård, skev resurstilldelning och allmän ineffektivitet och inkompetens i ledarskapet? Den som har insyn i hur svensk sjukvård fungerar borde rimligen inte oroa sig för att den är alltför kallhamrat effektiv - tvärtom. Även om vårdkvaliteten som sådan är erkänt hög så dras sjukvården som organisation med planekonomins alla problem. Och det är denna planekonomi som nu försvaras!