Landstingskandidatur

Jag har varit aktiv inom Moderaterna på olika sätt sedan 1994. De senaste åren har jag dock inte haft några förtroendeuppdrag, däremot har jag sedan 2006 haft förmånen att få arbeta på vad som förmodligen är Sveriges mest spännande arbetsplats - Stockholms Stadshus. Men inför provvalet kände jag att tiden var mogen att åter be om förtroendet att företräda Moderaterna som just förtroendevald.

För mig kändes det naturligt att välja att kandidera till landstingsfullmäktige. Dels därför att jag uppskattar hur förhållandevis konkret politiken är på lokal och regional nivå, dels därför att jag sedan länge har ett stort intresse för sjukvårdsfrågor. Det jag vill med min kandidatur är kortfattat att medverka till att rätt politiska beslut fattas för att Stockholms sjukvård ska bli en framtidsbransch med patienten i centrum.

Mitt intresse för sjukvårdsfrågor grundar sig inte minst på de erfarenheter jag har från ett par års arbete inom akutsjukvården på Karolinska Sjukhuset i Solna. Det har givit mig både en inblick i vårdens villkor och ett djupt känt engagemang för patienternas situation. Genom min fru Ebba, som arbetar som kirurg, får jag också många intressanta perspektiv på vårdens verklighet och vardag.

Sjukvårdsdebatten fokuserar ofta på verkliga eller upplevda tillkortakommanden inom vården. Det är givetvis viktigt att uppmärksamma bristerna, men jag tror att det är minst lika viktigt att ha ett positivt anslag i den grundläggande synen på sjukvården. Det är min bestämda uppfattning att svensk sjukvård har fantastiskt goda förutsättningar att bli en världsledande framtidsbransch, vars framsteg kan gå på export.

Men för att lyckas med det krävs bland annat att ålderdomliga ledningsstrukturer ersätts av ett modernt ledarskap som renodlar den medicinska och omvårdnadsmässiga kompetensen och minskar vårdpersonalens administrativa börda. Kort sagt tror jag mycket finns att vinna på en ökad arbetsdelning, det vill säga att vårdpersonal ägnar sin arbetstid åt just vård och överlåter ekonomiska och administrativa uppgifter åt personer som är utbildade för just det.

Mer om vad jag skulle vilja åstadkomma och prioritera i landstingspolitiken kommer. Har du frågor om vad jag vill med min kandidatur är du välkommen att kontakta mig på thord.swedenhammar[at]moderat.se. Och om du är medlem i Moderaterna i Stockholms stad får du gärna ge mig ditt förtroende i provvalet!

Kalle Anka-priset

Dagens snackis är att Barack Obama av den norska Nobelkommittén tilldelats Nobels fredspris. Nog för att värdet av detta pris har devalverats sedan länge, men detta måste ändå betecknas som ett nytt lågvattenmärke.

Till att börja med kan man rent principiellt ifrågasätta att en man som varit president i mindre än nio månader tilldelas priset. Är man generös kan man säga att det snarare avspeglar Nobelkommitténs förväntningar på Obamas framtida gärning som president än hans faktiska insatser hittills. Är man som jag lite mer cyniskt lagd kan man konstatera att detta är ännu en flagrant bekräftelse på fredsprisets politisering.

Sedan kan man med fog, oavsett vad man anser om Obama och hans politik, undra över på vilken grund han tilldelas priset. Uppenbarligen anser den norska Nobelkommittén att någon form av prestationer relaterade till det som priset ska utdelas för är överflödiga. Enligt Alfred Nobels testamente ska priset, fritt citerat, ges till den som har gjort mänskligheten störst nytta eller verkat för nedrustning och folkens förbrödning.

Av detta har Obama under sina nio månader i Vita Huset åstadkommit noll och intet. Han har inte lyckats åstadkomma ett stabilare läge i Irak eller Afghanistan. Han har inte lyckats avvärja det latenta kärnvapenhotet från Iran eller Nordkorea. Han har inte gjort några som helst framsteg i konflikten mellan Israel och palestinierna. Han har inte ens försökt att stävja den tilltagande ryska aggressionen.

Det vore mig dock fjärran att påstå att Obama har varit overksam dessa månader. Hans klena utrikespolitiska track-record motsvaras av ett desto digrare inrikespolitiskt dito. Han har på några månaders tid lyckats med historiska socialiseringar av amerikansk bilindustri och bankväsende. Och han kämpar i detta nu för att socialisera även sjukvården. Men det är knappast ägnat att vara till nytta för mänskligheten...

Skolverket fel ute

Skolverket offentliggjorde igår en rapport om skolresultatens utveckling de senaste åren. Rapporten pekar bland annat ut kommunaliseringen, friskolereformen och det fria skolvalet som orsaker till segregering och försämrade resultat.

Detta är ärligt talat upprörande. För att ta saker i tur och ordning:

Kommunaliseringen
Det är mycket möjligt att den av dåvarande skolministern Göran Persson genomdrivna kommunaliseringen av skolan var mindre klok. Men att lägga skulden för den negativa utvecklingen de senaste åren endast på kommunerna är att göra det för enkelt för sig. Vilket ansvar tog staten under samma tid för exempelvis lärarutbildningens kvalitet?

Den viktiga frågan här är i vilket fall som helst inte om kommunaliseringen var rätt eller fel, utan vilka slutsatser vi kan dra inför framtiden. Där tror jag att det är väsentligt att komma ifrån den föga konstruktiva diskussionen om ett återförande av skolan till staten. Det är en populär "quick-fix", men jag tror inte på den. Främst därför att skolan behöver arbetsro, efter de många genomgripande förändringar på skolområdet som regeringen har genomfört de senaste åren. Det är bra reformer, nu måste skolan få tid att omsätta dem i praktiken.

Jag är också tveksam till en centralisering av skolan på principiella grunder. Skolan är ett typexempel på en verksamhet som ligger människor nära i vardagen. Då är det viktigt med lokalt beslutsfattande. Föräldrar ska kunna utkräva ansvar av lokala politiker, inte av statliga verk och departement i Stockholm.

Friskolereformen och det fria skolvalet
Får man tro Skolverkets rapport har friskolereformen och det fria skolvalet lett till ökad segregation och därmed försämrade förutsättningar för svagare elever. Detta är, som andra också har påpekat, rent nonsens. Skolverket landar i en slutsats som i det närmaste faktiskt är en hyllning till den gamla enhetsskolan. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom.

Det var i det gamla systemet, där den s.k. närhetsprincipen styrde, som segregationen var maximal. Då var man hänvisad till den skola som geografiskt låg närmast hemmet. I praktiken innebar det att det var föräldrarnas plånbok som avgjorde var man gick i skolan: hade man råd att bo nära skolan i det välbärgade villaområdet eller inte?

Det är den typen av segregation som det fria skolvalet och skolpengen har förpassat till historien. Idag spelar bostadsorten inte någon roll. Det, och det nytänkande och förändringstryck som friskolorna har medfört i skolan, är det som leder oss bort från enhetsskolans DDR-liknande likformighet och segregation.

Vad skolan behöver är inte en återgång till enhetsskolans och centraliseringen tid, utan ett skärpt kunskapsuppdrag, större mångfald och en stärkt lärarroll.

Q.E.D.

Jag vet. Det är inte särskilt storsint att utropa "vad var det jag sade". Men i det här fallet kan jag faktiskt inte låta bli.

Igår kritiserade jag Hans Blix för hans antivästliga nedrustningsutspel i SvD och påpekade att det är betydligt mer oroande vad som försiggår i diktaturer som bland annat Iran. Nu bekräftas detta av de senaste turerna kring Irans kärnvapenprogram, som fördöms av såväl G20-länderna som FN. Vilket skulle bevisas...

En doft av 1980-tal

På dagens SvD Brännpunkt argumenterar Hans Blix och Svenska FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic för att USA bör ta första steget för en minskning av de taktiska kärnvapnen i Europa.

Argumenten känns igen. Som så ofta när den s.k. fredsrörelsen uttalar sig återfinns nyckeln till nedrustning och världsfred i en avväpning av demokratierna, inte av diktaturerna. Istället för att uppmärksamma Nordkoreas och Irans kärnvapenprogram eller den alltmer aggressiva ryska hållningen, är det mot USA som udden riktas.

Blix och Gabelic kallar kärnvapnen i Europa för en kvarleva från Kalla kriget. Jag tycker att det snarare är deras argument som andas 1980-tal. Precis samma argumentationslinje användes när de amerikanska Pershing II-missilerna, tack vare Ronald Reagans framsynta ledarskap, placerades ut i bland annat Västtyskland för 25 år sedan. Jag var naiv nog att tro att vi kanske hade lärt oss någonting sedan dess.

Men icke. Likt vissa andra rester från tidigt åttiotal återanvänds nu argumentet att om bara de västliga demokratierna nedrustar, så kommer resten av världen att följa efter. Som om de amerikanska kärnvapnen skulle vara offensiva, inte defensiva, till sitt syfte. Som om Ahmadinejad och Medvedev skulle se en sådan hållning som konstruktiv och inte som ett uttryck för svaghet och naivitet.

Ja, nedrustning är önskvärt. Ja, fred på jorden är en vacker tanke. Men det är sannerligen naivt att tro att vi når dit genom att de länder som tydligast försvarar fred, frihet och demokrati avhänder sig möjligheten att försvara sig mot dem som inte skyr att använda våld som metod ens mot sina egna medborgare.

Omstart

Det är, skam att säga, nästan två år sedan jag senast gjorde ett inlägg. Men nu är dvalan över.

Det finns helt enkelt för mycket i den allmänna debatten att ha åsikter om för att hålla tyst. Vissa saker i vårt samhälle är så bra, eller så dumma, att jag vill uppmärksamma dem och delge dem som eventuellt är intresserade min syn på dem. Om detta har något samband med att det är ett år kvar till valet? Självklart.

Bolsjevism, basta!

Dagens "Politik direkt" i SvD är en intervju med Josefin Brink, vänsterpartistisk riksdagsledamot. Hon lanserar den sjuttiotalsdoftande idén att socialisera friskolorna.

Brink ifrågasätter utan omsvep huruvida privata företag alls ska bedriva utbildningsverksamhet - det är "inget man ska lattja med". Där ser man. Annars trodde jag att vi hade sett ett visst "lattjande" med utbildningen åtminstone sedan 1960-talet, vilket inte har ett dyft med ägarformerna för skolorna att göra, men desto mer med politisk klåfingriget och pedagogiska konjunkturer.

Vi får i alla fall ett välkommet besked om vänsterpartiets utbildningspolitik, eller frånvaron av densamma. Visst, lite mer kunskap i skolan kanske kan vara bra, men det viktiga är att vi återställer och upprätthåller kommunala monopol. På vad sätt det skulle gynna eleverna är dock oklart. Och att lärarna blir hänvisade till en monopolarbetsgivare är uppenbart inte något bekymmer för vänstern. Men det är klart, i arbetarnas paradis finns väl inga brister...

Samtidigt så är det onekligen lite småcharmigt att vänsterpartiet, i denna tid av mittenorientering och pragmatism, inte hymlar utan står fast vid sina principer, även om de må vara barocka. Här ska det socialiseras utan knussel - alla ska rättas in i den kommunala enhetsskolans snörräta led. Helt om marsch!

Tänkvärt av Applebaum

Anne Applebaum, som bland annat är författare till Gulag, skrev tänkvärt i gårdagens Expressen, under rubriken "Européer har ingenting lärt".

Européernas oförmåga att genomskåda diktaturer - eller i värsta fall beredvilligheten till överseende och medlöperi - är ett beklämmande fenomen, som Applebaum träffsäkert resonerar kring. Någonting är väldigt fel när en stor andel av Europas befolkning enligt opinionsundersökningar betraktar USA som världens farligaste land.

En annan aspekt av detta är Europas - i synnerhet Västeuropas - oförmåga att göra upp med kommunismen. Världshistoriens brutalaste politiska system dominerade halva vår kontinent i nästan ett halvsekel - ändå rannsakas inte medlöparna och apologeterna. Beror det månne på att den grupp som dominerar den offentliga debatten - de intellektuella - i så hög grad själv förfördes av det socialistiska paradiset? Det är smärtsamt att erkänna att man hade fel...

Problemet är väl bara att Applebaums resonemang inte bara gäller européerna. Det är ett globalt fenomen att det enda vi lär oss av historien är att vi ingenting lärt av historien.

Mer frihet mäts i tioöringar

14 av 26 kommuner i Stockholms län aviserar skattesänkningar nästa år, enligt en undersökning som DN har gjort. Föga förvånande är det endast i borgerliga kommuner (med Sundbyberg som eventuellt undantag) som medborgarna får behålla mer av sina pengar.

Grattis till alla som bor i:

Danderyd (-26 öre)
Huddinge (-15 öre)
Järfälla (-18 öre)
Lidingö (-10 öre)
Nacka (ej klart)
Norrtälje (-30 öre)
Sollentuna (-13 öre)
Solna (-26 öre)
Stockholm (-20 öre)
Täby (-40 öre)
Upplands Väsby (-20 öre)
Vallentuna (-20 öre)
Österåker (-10 öre)

En handfull av dessa kommuner förtjänar särskild beröm. Täby för att man sänker mest, med 40 öre. Solna för att man säkrar sin förstaplacering i lågskatteligan även nästa år. Danderyd, Lidingö, Sollentuna och Österåker för att flitiga kommunledningar där sänker skatten för tredje året i rad.

De beskäftiga och de bigotta

Svenska evangeliska alliansens annonskampanj i tunnelbanan, som går under rubriken "Bevara äktenskapet", har väckt anstöt. Att bigotta åsiktsyttringar upprör är visserligen bara rimligt och sunt. Men nu framförs även krav på att SL ska stoppa kampanjen.

Man blir bara matt. När ska alla dessa människor som blir indignerade och "kränkta" använda sin åsikts- och yttrandefrihet till att bemöta idiotier som dessa, istället för att ropa på förbud, censur och bojkott? Har de så liten tilltro till de egna argumentens tyngd? Eller är det bara bekvämt och opportunt att ropa på batonger mot allt man finner opassande?

Ett öppet, fritt och upplyst samhälle bygger på och förutsätter att åsikter bryts mot varandra i fri debatt. Det implicerar att man tillåter motstridiga åsikter, inklusive de inbilska, barbariska, bigotta och obscena. Denna ständiga känslighet för allt som går emot "vanliga anständiga åsikter" - som förvisso är åsikter som de flesta rimligt liberala människor ansluter sig till - börjar i sin kamp mot de mindre rumsrena åsikterna påminna om kyrkans intolerans mot kättare och hädare. Det är knappast ett mönster värt att ta efter...

Jag hoppas att SL står emot protesterna och håller annonsavtalet med Svenska evangeliska alliansen. Annonserna är så löjeväckande att de i sig själva utgör ett fullgott argument emot de åsikter de propagerar för. Bättre att mörkermän som dessa deklarerar sina åsikter offentligt än att de förtigs - det ger allmänheten möjlighet att ta ställning.